Om Jaana Heinola
Om Natural Horsemanship


Sommarläger
Personal training
Cuttingkurs
Instruktörsutbildningar
Lämna din häst för utb.
Schema





Besök även:

Tillbaka

NH - inte bara markarbete och ridning i grimma, tankar kring andras tankar...

Tillbaka till fler artiklar

Jag hört väldigt många påståenden om att "dom viftar ju bara med sina rep och rider hästar i repgrimma, så kan man ju inte få hästen att gå i form eller vinna tävlingar". Då måste jag få yttra mig och påstå, utan att skryta, att jag rider min häst Missy i repgrimma, tränsbett, bosal och stångbett och får henne att gå i form, samt att jag har vunnit åtskilliga förstaplatser med Missy i olika westerntävlingar. Men jag kanske bara haft har tur?! Jag har en snäll häst? Kan det vara så enkelt??

Många tror att NH bara är markarbete. Markarbetet är en väldigt viktig del av grundutbildningen och i etableringen av ledarskap och respekt. När hästen inte längre sätter emot, utan ger efter i alla lägen, både menatalt och fysiskt, kan du göra det mesta med din häst. När hästen vet hur man ger efter för tryck, är mentalt samlad, kan den gå i form i en repgrimma.

I många hästkretsar får man en underlig blick när man berättar för dem att man håller på med NH, och kommentarer som ”jaha, du tillhör dom som gör cirkuskonster med hästarna” eller ”jasså, du är en sån” eller något liknande. Varför ska vi stoppas in i olika fack, vi och dom, eller de konstiga versus de vanliga? Vi tillhör i och för sig inte de ”vanliga normala” hästmänniskor, men varför inte göra det naturliga till det normala? Det finns ju så oerhört mycket fördelar med filosofin Natural Horsemanship för ALLA kategorier hästmänniskor. Till och med privata relationer till andra människor förändras till det positiva eftersom man utvecklar sin egen personlighet.

Den i mina öron värsta kommentar jag har fått höra är att vi hjärntvättar våra hästar och de blir mekaniska. En person påstod att när hästen blir helt likgiltig för faran kan den bli uppäten av vargar. Jag fick också ett telefonsamtal av en person som undrade varför våra hästar såg så ledsna ut, huvudet hänger och öronen pekar inte framåt som det visst ska göra på en glad häst, dom kan inte trivas med tillvaron. Om man anstränger sig lite och tar reda på hur ett flyktdjur tänker och reagerar så förstår man snabbt att dessa påståenden är osanna. En häst blir aldrig helt likgiltig för faran men om den känner sig trygg med sin ledare behöver inte ödsla en massa energi i onödan. I hästens värld är det väldigt bekvämt att vara följseslagare.

Ytterligare en känslig sak är lastning av hästen. Jag lastar en häst genom att skicka den i transporten vilket gör hela proceduren väldigt säker. Jag behöver inga medhjälpare och lastningen tar bara 30 sekunder. Men jag kräver att hästen även kan följa mig in i transporten om jag så vill. Allting handlar om följsamhet och eftergifter. En förtvivlad hästägare pratade med mig härom dagen och sa att hennes stallkompis vill inte längre låna henne transporten om hon ska lasta ”på det där viset, det är ju livsfarligt”. Hur farligt är då inte att lasta en häst som inte är följsam? Hur många fingrar har brutits i den vanliga lastningen kan vara osagt, men jag känner till flera fall. Man kan anse sig vara lyckligt lottad om det bara är fingrar som går.

Åter till ridning i grimma. Jag rider in alla unghästar i en repgrimma efter att ha gått igenom markarbetet, så hästen vet hur man ger efter för tryck. De är bekanta med tygeltag, och alltså styrbara redan från första ritten. Jag behöver inte böja deras huvud genom att binda dem från ena tygeln till sadeln, vilket inte ger någon eftergift till hästen när den behöver belöningen. Man tar en genväg i träningen, som kanske blir en senväg i längden, om hästen får en dålig attityd.

Hästen visar själv när den är färdig för tränsbett. Man kan fortfarande använda sig av ledande tygeltag, och ytterligare förfina träningen och hjälperna till allt mindre, tills man har en responsiv häst som läser av dina allra minsta rörelser. Då är det dags att flytta hästen i ett stångbett. Ja, även dom (läs, vi) använder stångbett på sina hästar!

Enligt till exempel Pat Parelli är vissa typer av bett rena tortyrredskap. Enligt min mening är alla bett det om man använder dem fel. Hästens mun är ett väldigt känsligt ställe som man ska vara försiktig med för att bevara känsligheten. Munnen är definitivt inget ställe där man straffar en häst, vilket man ofta ser, bland annat på tävlingsställen, där ryttarna är lite extra nervösa, och hästen inte gör som ryttarna vill, som det heter. Det ser väldigt fult och brutalt ut och jag önskar att dessa ryttare skulle tänka lite på hur en häst känner sig då, inte bara fysiskt, utan också mentalt.

Att försöka kontrollera en ovillig häst med ett skarpare bett gör saken bara värre. Om en häst inte stoppar i ett vanligt tränsbett, får man rådet att skaffa ett skarpare bett, eller ännu värre, ett stångbett med långa skänklar. Om man inte vet hur ett stångbett fungerar kan det bli rena tortyren för en häst, i värsta fall kan man till och med klyva hästens tunga. I stället för att gå till ett skarpare bett vid problem, kan man lära hästen att ge efter för trycket från bettet genom att ta bort bettet helt och använda till exempel en repgrimma istället. Det kan kräva lite tålamod i början men om du konsekvent belönar hästens varje försök till eftergift, och i gengäld inte ger efter om hästen går emot, får du snart resultat och kan gå tillbaka till bett igen. Jag har aldrig misslyckats. Även den hårdaste hästen hittar min väg snart, och det gamla beteendemönstret försvinner.

Till sist vill jag att ni funderar över en kommentar som jag och Toini Pettersson fick när vi var ute och visade NH med våra hästar. ”Ni har ju så snälla hästar, det är ju klart att man kan få en häst att göra såna där saker när den är så där lugn, men min häst är ju så upprörd när den kommer till främmande ställen så den lyssnar inte alls på mig”. Har denna människa förstått budskapen och fördelarna med träningen enligt NH?

Det är sannerligen inte alltid så lätt att vara en av ”dom”. Vi kanske bara har tur att våra hästar är så snälla...?!

Naturally...
Jaana