Om Jaana Heinola
Om Natural Horsemanship


Sommarläger
Personal training
Cuttingkurs
Instruktörsutbildningar
Lämna din häst för utb.
Schema





Besök även:

Tillbaka

Mina tankar kring Natural Horsemanship, Vad är det jag håller på med... ?

Tillbaka till fler artiklar

Jag är ute och en hel del i hela landet och håller clinics i Natural Horsemanship och har därmed mycket tid att filosofera i bilen på väg till och från clinicar. Jag funderar över hur jag själv kan bli bättre på att dela med mig mina kunskaper och utveckla mig och lära mig mera. Faktum är att ju mer jag lär ut, desto mer lär jag mig, så jag utvecklas hela tiden ju fler hästar och människor jag träffar.

Jag ser en liten risk i att jag själv börjar se på saker och ting mer och mer detaljerat och på djupet. Det kanske blir alldeles för mycket detaljer och huvudbry för folk som jag lär, kanske blir det tråkigt och ”för svårt” om det blir för mycket att flytta just det benet 5 cm till höger etc. När jag märker att jag pratar överkurs backar jag snabbt ett par steg för att folk inte ska bli frustrerade, det är ju samma sak med människor som med hästar, går det för fort eller blir för komplicerat, blir de frustrerade och de får svårare med inlärningen.

Jag har kommit på ett metodiskt och enkelt grundprogram för ekipage som jag träffar för första gången och som inte har så mycket kunskap om Natural Horsemanship sedan tidigare. De kan öva på detta program tills vi ses nästa gång. Sedan börjar vi med detaljer. Natural Horsemanship är ju ingen metod, utan en filosofi, så den är inte så enkel att lära ut alla gånger. En människa behöver ett schema och en metod för att kunna lära sig innan man kan fördjupa sig i filosofin. Det som var så givande för mig på Gail Iveys clinic förra året kunde vara rena hebreiskan för någon annan som kanske inte riktigt var med på noterna. Gail var mycket djup och detaljerad i sitt framförande. Jag fullständigt sög i mig alla dessa detaljer som Gail förklarade. Samma sak hände på Curt Pates clinic under påskhelgen på Stenbro.

När Curt arbetar i rundcorralen med hästen lös har han som mål att få hästen att bli uppmärksam på honom och ge efter för tryck och göra övergångarna mellan olika gångarter lugnt, och sedan ”join upp”, dvs att hästen på Curts kommando kommer till honom.

Curt vill att hästen ska vara mjuk mot honom, om den inte är det så jobbar han hästen tills den blir mjuk. Med mjukhet menar han en eftergift som börjar mentalt i hästen och fortplantar sig sedan till kroppen. En häst som inte ger efter mentalt kan inte bli mjuk, så först måste man kunna ändra dess attityd. Sedan kan man begära en fysisk eftergift.

När Curt jobbade i rundcorralen begärde han att hästen vid detta ”join up” inte bara skulle vända sig mot honom, utan den skulle vända sig mot honom på ett visst sätt, genom att ge efter med bakdelen, dvs trampa över med inre bakfot. Gjorde inte hästen det så skickade han den ut på spåret igen tills han tyckte att hästen vände rätt med rätt attityd.

I övergångarna var det ytterst viktigt att hästen ínte rusade in i trav och i galopp, utan Curt jobbade den tills övergångarna var mjuka hela vägen, och stannandet skedde med eftergift. När han skickade ut hästen ut på spåret igen skulle det ske lugnt och med eftergift. Annars hörde man Curt säga ”too chargy” och jobba hästen ytterligare i några minuter tills han var nöjd. Sedan skulle allt detta ske i lina.

När jag är ute och håller clinics träffar jag givetvis en massa folk och hästar med en massa olika attityder, vilket är väldigt lärorikt och kul. Jag har börjat kräva av mina elever mer och mer att de ska observera hästens mentala tillstånd. Man ska kunna se skillnad när en häst ger efter och när den försöker komma undan. Om man ger efter när hästen försöker att komma undan så lyckas den ju komma undan så klart. Det är ofta en hårfin skillnad, men ack så viktig skillnad. Den känslan är så väldigt svårt att lära ut, för det är frågan om en KÄNSLA, vissa har mera av det, vissa mindre.

En annan sak som gör mig lite frustrerad, och som jag ”tjatar om” på mina clinics är att man inte ska börja använda repet som någon sorts bestraffningsredskap. Det är väldigt många som slår hästen med repänden och därmed får hästen en taskig attityd OCH kommer undan för saker. Ett slag skapar givetvis obehag, men den ger också en omedelbar eftergift, även när hästen inte utför det vi ber den om. Alltså är den verkningslös och dessutom orsakar frustation och rädsla i hästen eftersom den inte förstår vad vi är ute efter. Meningen är att man ska skapa konstant obehag med repänden tills hästen hittar den vägen vi vill att den ska hitta, när den gör det ska man snabbt sluta med obehag och ge efter.

Samma gäller skänklar. Jag ser ofta att folk ger skänkeln, ger efter även om hästen inte rör på sig, sedan börjar de om, och om inte hästen rör sig släpper de efter igen och börjar om. Man LÄR hästen att ignorera skänkeln. Om man istället till exempel ger framåtkommandot med fokus och energi med hela kroppen, sedan kommer överskänklarna, konstant tryck, om hästen inte rör på sig håller man kvar trycket och skapar obehag för hästen med repänden på rumpan, allt intensivare TILLS hästen flyttar sig framåt, sedan ger man efter. Om man alltid tar dessa steg lär man hästen att respektera framåtkommandot och inte bli döv.

Att träna en häst innebär att man använder sig av tryck i olika former. När hästen gör rätt lättar man på trycket. På detta vis lär de sig att ge efter. Så enkelt, men ändå så svårt, så oerhört logiskt, men ändå så komplicerat. För man ska ha den rätta tajmingen att i exakt rätt ögonblick GE EFTER!!

Naturally
Jaana